Maslows behovstrappa

De senaste månaderna (eller ska jag säga åren) har jag lidit av kronisk leda och värk i fattigmuskeln. Det känns som att hur jag än vrider och vänder på mina kronor så räcker de aldrig längre än de första två veckorna i månaden, som längst, oberoende av hur mycket pengar som kommer in på kontot i slutet av månaden. Det är oerhört tröttsamt att leva i ständig fattigdom, där hela ens liv är beroende av vad man kan låta bli varje månad, istället för vad man kan unna sig.

För närvarande består min månadsinkomst enbart av studiemedlet på knappt 7000 kr. Det kan tyckas vara ganska mycket pengar för vissa, men det är stockholmska lägenhetshyror, månadskort för SL, elräkningar, telefonräkningar, gasräkningar och annat som ska betalas kontinuerligt. Sedan är det ju det där med att äta.
Jag har tidigare arbetat parallellt med studierna, men har vid samtliga tillfällen varit tvungen att dra ner på pluggandet då arbetet tagit för mycket plats. Det finns ytterst få jobb, trots allt prat om deltider, som faktiskt går att kombinera med heltidsstudier. Ofta blir det dragkamper om att få tiden att räcka, och där man i slutändan känner att man blir tvungen att offra en hel del studietid för att inte förlora sitt arbete - och därmed sin inkomstkälla.
Med sådana omständigheter kommer jag ju aldrig att bli klar. Därför har jag nu valt att inte jobba alls vid sidan av, för att helhjärtat kunna ägna mig åt att förkovra mig på kulturens bana.

Nog om det. Problematiken ligger i känslan av att aldrig få det att räcka till. Att aldrig känna att man kan luta sig tillbaka och fundera över andra saker än pengar och hur det ska bli den kommande tiden. Att inte ha råd att delta i sociala sammankomster, stärkande kulturevenemang, resor etc., och därav blir ju även ens studier och privata liv drabbat. Och att därav inte ens kunna förmå sig att göra det som i sin tur kan leda till att ovanstående ting skulle kunna ske, dvs studier alt. arbete.

Abraham Maslow talade om en behovshierarki, där man för att kunna nå självförverkligande och välmående måste starta på grunden och täcka de mest basala behoven. Behoven är hierarkist stigande, och vart och ett av de olika delarna måste följas i rätt turordning för att kunna tillfredsställa människan. Visst låter det löjligt enkelt, för att inte säga banalt, men många av hans samtida vetenskapsmän inom psykologin angsåg att hans teorier inte var annat än just det, då det inte gick att bevisa rent empiriskt. Dock är hans teorier fortfarande viktiga när man talar om motivation och vad som styr människor.
Alla behov hör till viss del ihop, eller är i alla fall drivande i förhållande till varandra, men täcker samtidigt in fem olika grupper.
1. Kroppsliga behov
2. Trygghet
3. Gemenskap och tillgivenhet
4. Uppskattning
5. Självförverkligande

Det är alltså inte särskilt märkligt att jag inte kan förmå mig att vare sig studera, arbeta eller fungera på ett normalt sätt eftersom jag inte ens kan tillgodose mig de mest grundläggande behov en människa har. I mitt fall faller behovsstrukturen redan vid andra punkten. Då man aldrig vet hur det kommer att se ut ekonomiskt (förmodligen även till stor del pga att jag lider av dåligt ekonomiskt sinne och har svårt att förhålla mig till pengar och planering av detsamma), kommer jag inte vidare till punkt 3-5. Jag är ganska säker på att det ser ut så för många andra i min situation, eller liknande också.

I mitt fall är det inte så illa egentligen. Jag har föräldrar och vänner, och blir det riktig kris kan jag alltid vända mig till dem (även om det också sänker självkänslan genom att tvingas erkänna att man inte är självförsörjande).
Men det finns många människor i vårt samhälle som inte har den lyxiga förmånen. Alla utstötta och svaga människor, som enligt vissa enbart anses vara en börda på samhällets axlar genom att ständigt tvingas ansöka om allehanda bidrag och allmosor. De är också en del i vårt välfärds-Sverige, och inte en så liten del heller.

Så. Hur ska vi råda bot på den allmänna åsikten kring dessa människor och behovskriterierna som flödar kring dem? Är det inte meningen att alla människor ska känna sig trygga, speciellt i en välfärdsstat som Sverige? Jag förstår att många människor som lever i ekonomiskt oberoende (se politiker och människor som leder vårt land), och har gjort så större delen av sina liv, har svårt att förhålla sig till sådana här diskussioner och att det är därför fattigdom och klasskillnader skapas. Det handlar om oförståelse och brist på medkänsla. Det räcker inte bara att sätta mat på bordet hos en fattig familj, man måste se till en människas specifika behov.