Carnivàle

Jag tror aldrig jag har blivit så djupt rörd av film, musik, tv-serie eller annan media som jag har blivit av Carnivàle. Det här är det bästa som har skett i den rörliga bildens historia. Och nu är den slut...

I flera år har människor omkring mig tjatat på att jag verkligen borde se den här serien. Så jag började titta på de första fyra delarna. Det var bra, men jag var inte fast. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde skillnad den här gången. Kanske för att jag nu såg alla delarna i ett svep (2 säsonger)? Kanske för att jag är i en annan känslostämning än jag var första gången? Det är svårt att säga.

Carnivàle berättar historien om en ung man som då hans mor dött blir omhändertagen av en resande föreställning med annorlunda människor och deras unika förmågor. Det är 1930-tal i USA och depressionen håller ett fast grepp om landets invånare. Både på grund av den dödliga torkan och bristen på pengar och mat.
Ben Hawkins verkar inte trivas något vidare tillsammans med denna udda samling människor, och de verkar inte heller förstå vad han har där att göra. Han framställs som en tämligen vanlig pojke bland spåkvinnor, skäggiga damer och "sköldpaddspojkar". Men det hela visar sig inte direkt vara någon slump. Ben har mer relationer till människorna omkring honom än varken han eller någon annan hade kunnat gissa. Och han har en hemlig gåva som han tvingats gömma för sin omvärld ända fram tills hans mors död.
Efter år av mardrömmar, som bara blir mer påtagliga både natt som dag, inser han att han har en uppgift här i livet. Han måste möta sin nemesis för att oskadliggöra denne och rädda världen.

När jag läser igenom vad jag skrivit att serien handlar om inser jag att den kanske verkar lite lam och förutsägbar. Men det är inte det som är dess charm. Den långsamma berättarformen, den djupa porträtteringen av karaktärerna och de subtila övernaturliga elementen (som inte är ett dugg fåniga i jämförelse med liknande serier) är det som gör Carnivàle så speciell. Att den är historiskt förankrad, både i depressionens USA och framställningen av densamma, samt kängan till den religiösa frikyrklighetens frammarsch under denna tid, gör serien än mer verklighetstrogen. En ond Brother Justin och en god Ben Hawkins betyder så mycket mer än bara de personer de framställs som på bild och i karaktär.

Om jag hade möjlighet att få en enda önskan uppfylld idag, så skulle det vara att få HBO att låta teamet bakom Carnivàle att få fortsätta sin historia. Det ryktas om att de har nog material för att fylla sex hela säsonger allt som allt.
Igår såg jag färdigt den sista delen. Idag känner jag mig bara tom.


Andra bloggar om: Carnivàle, tv-serier, Michael J Anderson